heliflyg

Rebecca ville att jag skulle springa i år och inte avbryta för hennes skull. Då gjorde jag det. Jag sprang i rosa tröja för hennes skull.
Det var inte helt självklart eftersom jag både var otränad för att springa hela rundan och att det är jobbigt hela tiden psykiskt. Jag tog mig runt varvet utan att bryta och är glad för det. Jag lovade min syster att ta det lugnt, eftersom hon var orolig om jag inte skulle känna skillnaden på fysisk och psykisk smärta, så jag gick när jag kände att det gick tungt. Det var extra jobbigt ett tag när första killen i publiken skrek "heja pappa" (till en annan förstås). En annan i publiken var en läkare från Östra sjukhus och jag vinkade på honom och han gjorde tummen upp och det stärkte mig. Jag sprang hela backen i säldammen.
Det var mitt 10:e Gbg-varv i rad. Tiden var blygsam på 2 timmar och 27 minuter eller något liknande, men det var absolut inte därför jag sprang. Har inte kollat exakt tid ännu.


Två veckor har nu gått och det känns konstigt. Vi kommer att ta farväl av Rebecca i nästa vecka. Vi kommer att se henne en sista gång. Nu har jag ju tränat fysiskt, så jag ska nog inte kollapsa denna dag. Att Rebecca nu är i Kungsbacka känns tryggare än när hon var i London.